Magnus 50+
Fick sitt hivbesked 1989
I och med att jag är nykter alkoholist och narkoman går jag på möten två-tre gånger i veckan. Utöver det tränar jag och arbetar heltid, jag kör truck. Alla på jobbet känner till min läggning och att jag har hiv. Ingen säger något om det, det är inget märkvärdigt. No big deal.
Jag har jobbat på samma arbetsplats i 28 år. De har stöttat mig till tusen procent. Det är många som har missbruksproblem och inte tar itu med dem, och då får de oftast sparken. Jag har varit ärlig från början och berättat hur det ligger till. Tack vare det har jag kvar mitt jobb, min lägenhet och min man. Han och jag gifte oss 2009. Han är 73 år och således ålderspensionär. Han har inte hiv.
Jag har använt morfin och alkohol. Länge ville jag inte erkänna för mig själv att jag var missbrukare. Jag uppfyllde inte alla kriterier på en fullblodsalkoholist och därför intalade jag mig att jag inte var som de som sitter på parkbänken.
Men jag har fått hjälp och smyger inte med att jag var gay och alkoholist och hade hiv. Tidigare har jag tagit på mig clownrollen och visat det jag velat visa utåt. Innanför skalet har ingen fått komma. Men nu släppte jag garden. Jag började gå på möten. Jag jobbade i tolvstegsprogrammet.
Hur jag fick hiv? Det finns bara två möjligheter. Antingen var det en fransman och hans kompis på ett hotellrum eller så var det en kille som dog i aids nio månader senare. Detta var 1989. I den generation jag tillhör skulle man inte prata om det, det var hyschhysch. Det var mycket okunskap då.
Jag och min man hade precis blivit tillsammans, och vi kände att det kanske var dags att testa sig. Beskedet fick jag på telefon och det blev väldigt konstigt. De ringde mig och sa att jag nog måste komma på återbesök. De ville inte säga mer, men då förstod jag ju att jag hade fått det.
Den som ringde var en sjuksköterska på Venhälsan. Där var de väl inte okunniga; det var mest att de inte visste hur de skulle bete sig för att berätta det. De visste väl inte hur jag skulle reagera. När jag kom dit blev det prat om psykologer, men jag sa att jag inte behövde någon. Den som verkligen behövde någon att prata med var min man, för han var livrädd för att få hiv.
Då fanns bara det här hemska AZT och jag hade sådan tur att jag hade ett väldigt bra immunförsvar och en kropp som själv tog hand om saker och ting. Jag behövde inte börja medicinera förrän 1998, när de första bra medicinerna kom. Under nio år tog jag ingen medicin. Jag hade inte några besvär.
Min första kille hade jag när jag var elva år, så jag visste ju tidigt att jag var gay. Jag blev väldigt mobbad i skolan för min homosexualitet. Jag bodde i en liten håla. Det var jobbigt. Jag intalade mig att jag var stark och klarade av sådant där, men nu efteråt har jag insett att det var därför jag blev missbrukare. Jag klarade inte av vissa situationer. Jag klarade inte av mina känslor.
När jag var 17 år följde jag med en kompis till Norra Bantorget i Stockholm där det fanns ett porrstråk för gaykillar. Det var där jag träffade min man. Jag hade aldrig någonsin trott att jag skulle komma till Stockholm – det var ju dit jag egentligen ville – och så träffade jag min blivande man där! Vårt förhållande inleddes direkt. Han hade tidigare varit tillsammans med tjejer och hade barn, men han hade också haft killar vid sidan om. Han har alltid varit gay, men kunde inte leva öppet med det på 60-talet. På 70-talet blev det lättare.
Han var min första och enda stora kärlek och den har varat hela mitt liv. Vi har stärkts av det vi gått igenom, vi har kunnat prata och diskutera. När mamman till hans dotter insåg att han var gay bestämde hon att han aldrig mer skulle få träffa flickan. På den vägen är det.
Min mamma visste att jag var gay långt innan jag berättade det. Det var inga problem. Men min pappa tog avstånd och med min styvfar var det mycket misshandel och sådant. Jag växte upp med alkohol och otrohet och mycket sex. Det var i princip det jag lärde mig. Min styvpappa fick reda på att en av hans bästa vänner var gay och då höll han på att slå ihjäl honom. Det skröt han om och satt och skrattade åt. Om man inte gjorde som han sa blev man bestraffad. Min mamma har alltid velat bli omtyckt. Hon älskade den där mannen och såg inte det hemska.
Jag har två äldre systrar, jag är sladdbarnet. Det första de frågade när jag berättade att jag var gay var om jag inte var rädd för aids. Jag tänkte: ”Varför berättade jag över huvud taget?”
Min pappa dog tidigt, på 90-talet. Min styvfar dog för något år sedan och min mamma likaså. Min pappa ville aldrig träffa min man. Han bytte fruntimmer snabbare än han bytte kalsonger. Han var falsk; han lovade att vi skulle göra en massa saker tillsammans – gå på tivoli, åka till Afrika – men det blev aldrig av. Jag hörde i princip aldrig någon av mina föräldrar säga att de älskade mig.
När jag gick i skolan gillade jag språk och ville jobba på resebyrå. Men så blev det inte. Jag hade ganska bra betyg när jag gick ut nian, men inte tillräckligt för att komma in på humanistisk linje.
I dag kan jag skratta åt mycket av det som hänt i mitt liv. Men det var inte alkoholen som fick mig att vara ihop med killar. Det hade jag varit ändå. När jag flyttade till Stockholm kändes det som att komma hem. Jag kunde vara anonym, fast inom gayvärlden är man ändå inte speciellt hemlig. Nuförtiden går jag inte ut lika mycket, men jag träffar människor som har varit igenom samma saker som jag. Vi pratar om sjukdomen och om våra minnen.
Jag är lite av ensamvarg och inte ett dugg rädd för att vara för mig själv, bara någon tar hand om mig när jag blir gammal så att jag får mat och medicin.
De senaste åren har jag haft så bra värden att jag inte behöver ta de stora proven mer än vart tredje år. Jag har inga problem med tänderna. Att jag blivit tjockare beror på att jag i stället för alkohol har vräkt i mig godsaker. Det har blivit mycket fika och bakelser. Jag tyckte väl synd om mig själv. Jag är en beroendemänniska; det gäller även sex och träning och mat och godis. Jag kan inte göra lite av någonting. När jag gick i skolan smög jag undan, men senare har jag velat synas. När jag började dricka släppte blygheten.
Jag ångrar inte den livsstil jag har haft. Inte ett smack. Jag har haft otroligt roligt. Varför ångra saker som man har gjort? Det är därför jag är den jag är i dag. Jag har växt som människa.
Nu har jag femton år kvar till pensionen. Min man är äldre så det här med döden måste man ha med i bilden. Om han går bort behåller jag lägenheten för ett sådant billigt boende hittar jag inte igen. Men min förhoppning är att kunna åka utomlands sex månader per år och hyra ut lägenheten under tiden. Jag vill uppleva våren och sommaren i Sverige och sedan åker jag i väg till Thailand eller någon annanstans.
Jag är lite av ensamvarg och inte ett dugg rädd för att vara för mig själv, bara någon tar hand om mig när jag blir gammal så att jag får mat och medicin. Det gör mig absolut ingenting att ha mitt lilla liv på rummet så länge de tar ut mig någon gång då och då så att jag får andas.
Det här med speciella hem för hivpositiva kan vi lägga ner med en gång. Det skulle bli ungefär som det var i slutet på 80-talet när alla med hiv åkte ut till Gotland och blev omhändertagna. Däremot kan jag tänka mig ett gayhem, absolut, där man kan prata om gamla minnen.