I mötet med vården

Att leva med hiv innebär många gånger att bli bemött med okunskap, fördomar och obefogad rädsla eller avståndstagande. Professionellt bemötande från hälso- och sjukvården bidrar till att situationen förbättras och att tröskeln för att testa sig för hiv sänks.

Uppdaterade kunskaper är avgörande för ett gott bemötande. Genom att öka hivmedvetenheten kan man lämna rädslan. Erfarenheten visar att gamla kunskaper ibland kan vara sämre än inga kunskaper alls. Kunskap är en färskvara.

Det är mycket vanligt att hivläkemedel ger oönskade effekter om man samtidigt använder vissa andra mediciner, naturläkemedel och kosttillskott. Det är viktigt att veta hur medicinerna interagerar med varandra eftersom virusnivån i kroppen stiger om hivbehandlingen inte fungerar.

Vems ansvar är det att ta reda på om medicinerna kan tas ihop? I dag hamnar det ansvaret många gånger hos personen som lever med hiv, vilket inte är hållbart i längden. Det måste till en samverkan mellan olika professioner och en helhetssyn på individens behov.

I svensk sjukvård finns ett stuprörstänkande där varje specialitet fungerar för sig. Äldre personer med hiv har ofta en samsjuklighet med flera diagnoser och flera professioner involverade. Dessutom ska personer som lever med hiv vända sig till primärvården för allt som inte rör hiv.

Det innebär inte att alla ska bli specialister på hiv utan snarare att det behövs ökad hivmedvetenhet och samordning. Samverkan leder till en helhetssyn, som efterfrågas av äldre personer som lever med hiv.

Då kunskapen om hiv inte följt med den medicinska utvecklingen blir personer som lever med hiv många gånger de som själva måste undervisa om hiv och dess behandling. Det kan vara ansträngande att avsätta tid och kraft för att berätta allt om hiv. Många är trötta på att lära ut om hiv och önskar att detta ska finnas som bakgrundsinformation i journalen.

Personcentrerad vård är en etik eller ett förhållningssätt med ett antal rutiner där patientens berättelse är i centrum. Patienten får berätta om sina symptom, hur det påverkar det dagliga livet och hur sjukdomen upplevs. Detta sker tillsammans med vårdgivaren. Detta ska också dokumenteras så att man inte behöver upprepa berättelsen om och om igen. Det ska dessutom finnas en vård- och hälsoplan som utgår från personliga mål.

Det finns inget känt fall av överföring av hiv till personal inom hälso- och sjukvården i Sverige. Trots många sticktillbud finns det inget dokumenterat fall inom vården, omsorgen, skolan eller socialtjänsten i Sverige.

All vård och provtagning ska alltid ske på ett sätt som inte medför någon risk för överföring. Det gäller oavsett om patienten har en känd blodsmitta eller inte. Extra åtgärder kan upplevas som diskriminerande och behövs inte.