Nu är jag en vanlig Svensson på de flesta sätt

Jag är gift med samma kvinna sedan 40 år tillbaka. Jag har alltid haft bisexuella tendenser, men blev besviken på mina relationer med män. De gav upp alldeles för lätt. Den sista stadiga relationen var med en man som var yngre än jag och han tyckte till slut inte att han var mogen att binda sig. Han åkte till Kalifornien och blev hivsmittad och dog i slutet på 80-talet. Då var jag redan gift och hade fått barn.

Min fru har varit helt införstådd med min läggning. Med barnen var jag inte lika öppen i början, men så småningom tyckte jag att det var bäst att berätta. Vi umgicks med ett annat par där mannen var bisexuell och i mitten av 80-talet gick han och jag och testade oss. Andra gången visade det sig att han var hivpositiv. Då var mina värden bra, men något senare, 1986, när jag var på väg till en kvällslektion, fick jag också ett samtal.

Det kom som en chock, inte minst för att jag fick beskedet via telefon. Jag berättade omedelbart för min fru. Vi tänkte direkt: är hon smittad, är barnen smittade? Vi fick väldigt bra hjälp av sjukvården. Min fru visade sig vara negativ och det betydde också att barnen var negativa. Sedan började jag min sorgeterapi. Jag var ledsen och tyckte att det var förfärligt.

Jag vet inte när jag fick hiv. Jag var väldigt promiskuös, så jag kan inte säga var det hände och jag har inte brytt mig om att söka efter den personen. Men jag kunde inte ha gått särskilt länge med det eftersom jag hade testat mig tidigare. Sedan läste jag alla de här hemska tidningsartiklarna och blev uppskrämd. Jag visste bara att aids var en dödlig sjukdom. Jag var då i 35-årsåldern och jag pratade med min familj om att pappa nog aldrig kommer att bli 50.

Mina föräldrar fick aldrig veta något. De var födda 1914. Min mamma var visserligen distriktssköterska, men de kom från en helt annan generation. ”Varför ska jag oroa dem?” tänkte jag. ”De dör kanske tidigare än jag.” Mina systrar, som båda är sjuksköterskor, berättade jag det för.

Tiden gick och jag fick inga symptom. Jag deltog i alla experiment som erbjöds. Man fick ligga med dropp i fjorton dagar för att stärka immunförsvaret. Bredvid mig på Roslagstulls sjukhus låg en bekant, en tidigare käresta, som var döende. Jag har gått på många begravningar förknippade med detta. Min behandling gjorde väl ingen större nytta, men man lever på hoppet, eller hur? Min fru sa att det viktigaste för mig var att jag var stark och inte tyckte synd om mig själv.

Jag menade nog att det hela var lite orättvist. Samtidigt kan man säga att om man ger sig in i leken får man leken tåla. Synden straffar sig.

Jag kunde träffa de här männen var som helst, på gatan, i föreningar, på discon. Min fru gick ofta med mig ut. För henne var det inget konstigt. Om vi gick ut tillsammans, gick vi hem tillsammans. Men det hände ju att jag träffade någon och då utbytte han och jag telefonnummer. Jag tog aldrig hem någon i vår bostad. Den var vår heliga fristad.

Under mitt gifta liv har jag så att säga vuxit ifrån det här. Nu är jag en vanlig Svensson på de flesta sätt. Visst kan jag gå ut och ta en öl, men jag skulle aldrig drömma om att göra mycket mer. Det har säkert med åldern att göra.

Jag är i grunden lärare i engelska, tyska och franska. Jag trodde att det skulle vara roligt att jobba med ungdomar, men jag märkte att tyska med 13–14-åringar var en alltför stor utmaning. Så jag sökte mig mot vuxenvärlden och fick jobb på Kursverksamheten. 1978 fick jag jobb i Stockholm för att undervisa i kontorsengelska på AMU.

När AMU gjorde sig av med alla språklärare var vi tre lärare i 50-årsåldern som startade en egen språkskola. Det gick bra, men vi fick jobba som slavar. 2004 skulle allting gå tillbaka till kommunen igen och då måste vi stänga vår skola, men jag har fortsatt som lärare. Jag blev pensionär för några år sedan, men kan inte bara sitta hemma. Jag är lite rastlös. Det enda jag tycker är riktigt roligt är trädgårdsskötsel. Jag simmar och går på gym tre-fyra gånger i veckan. Och så jobbar jag på halvtid med SFI, svenska för invandrare. Jag är den ende svenske läraren, de andra är födda i Libanon och Ryssland och Grekland och de talar ju faktiskt inte korrekt svenska.

Mina elever ska också lära sig om det svenska samhället och när vi hade ett tema om värderingar talade jag om homosexualitet. Jag brukar ta exemplet med sonen som kommer hem och säger: ”Pappa, jag är homosexuell.” Hur skulle ni reagera då, undrar jag. Då får man höra att många skulle kasta ut sina barn och inte kännas vid dem. Om min egen son berättade att han var homosexuell skulle jag inte tycka att det var något problem, men samtidigt skulle det göra livet mer komplicerat.

Själv kan jag inte vara riktigt öppen, inte i alla sammanhang. Jag tror att en del människor, till exempel på jobbet, skulle ha svårt att acceptera det. Jag skulle bli utstött. Men rent rationellt borde jag vara ett föredöme.

Varför berättade jag inte för mina föräldrar? Min far var en typiskt lutheransk folkskollärare. Alla skulle jobba på för att förtjäna sitt dagliga bröd. Jag är mycket färgad av det där: att göra rätt för sig, att inte låna pengar om man inte absolut måste. Jag tror att min far anade och förstod, men han ville inte prata om det.

Han lade locket på. Min mor kunde jag ändå prata om känslor med, men min far var en bister och sträng person.

När jag fick hivbeskedet fanns inga mediciner, men mina värden var stabila. Jag kunde börja skönja 50-årsdagen. Precis när jag hade fyllt jämnt började jag ta medicin varje morgon, det var runt 1995–96. Bussresan till jobbet tog trekvart och när jag kom fram fick jag rusa in på toaletten. Magen var i olag och så höll det på i några år. Sedan kom bättre mediciner. Jag hade en del sidosjukdomar. Jag fick bältros ett par gånger, först på magen och sedan i ansiktet, men jag jobbade ändå.

Hur jag ser på framtiden? Vad är medellivslängden för en man? Den är 80 år ungefär. Då har jag mindre än tio år dit, men det kan man inte gå och tänka på.

Jag är opåverkad av min hiv. Det är märkligt. Jag frågar mig: varför har jag haft sådan tur? Jag har pratat med mina läkare om det och de säger att det ofta är genetiskt betingat. Min mamma blev 96 år och min far 89 trots att han rökte trettio cigarretter om dagen. Det kan också vara så att jag har träffat på en snäll virusstam, som inte har varit lika ettrig som många andras.

Jag tror att jag har en bra livsstil; jag rör mig mycket, motionerar, äter inte för mycket, dricker aldrig läsk. Det enda dåliga jag gör är att ta mig en hutting varje dag, jag dricker en öl varje kväll och min fru tar ett glas vin. Det tror jag inte alls är skadligt när man är 70 plus. Det är livskvalitet. Jag är en äldre man, det är jag, men jag tänker inte på min ålderdom. Jag tänker på nuet.