Är man tunnhårig förmodas man ha pengar

Jag är drygt 70 år och har arbetat i olika chefspositioner i utlandet. När jag blev erbjuden ett kontrakt i ett afrikanskt land tyckte jag att det lät spännande och tackade ja. Min dåvarande fru och hennes barn följde med, men hade svårt att anpassa sig till miljön där nere.

Våren 1999 ville min fru åka hem. Jag hade mitt jobb, och fritiden tillbringade jag i regel med andra svenskar och vi tog oss ett och annat järn. Jag hade inga afrikanska bekanta förutom dem jag jobbade med. När jag vinkade av familjen på flygplatsen kände jag mig oerhört liten. Dels av känslomässiga skäl, med ett äktenskap som höll på att ta slut, dels för att var jag ensam i ett land där jag inte kände någon. Vad skulle jag ta mig till?

Skulle jag bryta kontraktet? Skulle jag börja umgås med sydafrikanerna som satt och snackade strunt? Eller skulle jag lära mig mer om landet som jag nu bodde i? Jag bestämde mig för det senare.

Jag har egentligen aldrig ångrat mitt val. Det innebar att jag började komma i kontakt med kvinnor. Nu hör det till saken att om man är äldre, som jag var redan vid den tiden, får man respekt för sin ålder där nere. Är man tunnhårig som jag förmodas man också ha mycket pengar. Det innebar att man inte hade några problem att få tag i fruntimmer. Alla älskar ju en! Jag vill inte kalla det prostitution, utan det är deras sätt att leva och överleva.

När jag kom dit visste jag att oerhört många i landet hade aids. Den första tiden gick jag och tvättade mig direkt efter att jag hade hälsat på någon och tagit i hand. Det säger en del om den kunskap man då hade om sjukdomen.

Det var flera hundra man som jobbade åt mig. Det tog några månader innan jag förstod hur maktbalansen såg ut och hur viktigt det var vilken stam man tillhörde. De som jobbade på toppnivå i företaget var lokala människor som hade kopplingar till regeringen. Efter tre månader gjorde jag en stor omorganisation. Det innebar att jag fick många ja-sägare runt mig. De skulle växa in i sina nya roller och var beredda att göra allt för mig. Jag hade en stor kåk med många rum och swimmingpool och hushållerska, trädgårdsmästare och vakthund.

När jag gick ut gick jag på krogen. Folk där gillar att dricka öl och umgås. Man sprang omkring på pubar och barer i veckosluten, och det är klart att man då kom i kontakt med kvinnor. Det blev naturligtvis sex.

Jag träffade en väldigt vacker kvinna, som hade två barn. Jag tyckte mycket om henne och det innebar att jag började betala engelsk skola åt pojkarna och tog med dem på olika resor. Mina kontrakt förlängdes några år i stöten. Jag försökte på alla sätt och vis hålla mig kvar. Jag tyckte att livet var helt underbart.

Så småningom fick jag direktanställning hos bolaget där nere. I samma veva som jag bytte arbetsgivare var jag ute och körde bil och kom till en bensinstation. När jag skulle köra därifrån kände jag mig plötsligt oerhört trött. Jag touchade en annan bil. Det blev inga skador mer än på fronten, men jag tänkte att jag måste gå till doktorn. Han hittade inga fel, men tyckte att vi borde testa för hiv. Då började det snurra i huvudet: tänk om…

Några dagar senare stod jag på ett podium under ett informationsmöte med kanske sextio-sjuttio personer framför mig, och då fick jag ett mobilsamtal. Det var läkaren och han berättade direkt att jag var positiv. Detta var i juni 2005. Hur jag klarade mig igenom det mötet med personalen förstår jag inte.

Jag var helt ensam då. Jag hade ingen annan koppling till Sverige än barnen från mitt första äktenskap. Efter att ha deppat några dagar bestämde jag mig för att jag måste berätta för dem. Jag ringde till min son och min dotter och de tog det på helt olika sätt. Deras mamma, min första fru, vet inte om det här – och det gör inte min andra hustru heller.

Den kvinna, som jag antar att jag fick det av, var den andra eller tredje som jag bodde ihop med där nere. Jag upptäckte att den första, den vackra, var ihop med någon annan samtidigt. Det var inte lätt att bli av med de här kvinnorna eftersom deras inkomster då försvann.

2008 fick jag besked från bolaget att det inte ville förlänga mitt kontrakt. Man hade börjat ifrågasätta varför vi vita var där. Delvis kan jag förstå det. När jag kom dit tio år tidigare fanns det inte så många som var utbildade, men regeringen var bra och satsade på människor och skickade dem utomlands.

Då stack jag hem till Sverige. Men jag kände mig fortfarande fräsch och viril och ville jobba. Efter två månader åkte jag tillbaka på turistvisum. Jag köpte ett bolag på hyllan; en förutsättning för att få arbetstillstånd. Jag var nu chef för ett företag som bara existerade på pappret. Under ett år tjänade jag ingenting, så alla mina besparingar gick åt. Jag hankade mig fram. Till slut fick jag ett nytt chefsjobb. Då är vi framme vid 2014. Jag började bli lite till åren kommen. Samtidigt hade min dotter fått barn och de tyckte att morfar borde visa sig i Sverige någon gång.

Det var rätt jobbigt att lämna mina vänner där nere. Två tjejer var ekonomiskt beroende av mig. De hade sina barn och sina föräldrar, så deras extended families kostade rätt mycket. Jag försörjde tjejerna, men jag försökte undvika att lägga ut en massa pengar på deras omgivning. De ville ju att man skulle bygga hus åt dem och så vidare.

När jag fick min hivdiagnos trodde jag inte att jag skulle överleva. Jag började åka till Sverige några gånger om året, och det var så jag kom i kontakt med infektionskliniken som satte mig på medicinering. Jag hade haft kontakt med en relativt bra läkare där nere. Hon hade blivit utsedd av regeringen att vara koordinator för bekämpningen av aids i landet. Men precis som många andra trodde hon starkt på naturmediciner och sa att jag skulle försöka undvika annan medicinering så länge som möjligt. Jag fick en massa piller och flaskor som skulle hjälpa mig. Men inte hjälpte det. Mina värden försämrades lik förbannat.

Det finns en utbredd vidskeplighet där nere. Tjejen som jag tror att jag fick det av vägrade att låta sig behandlas. Man kunde få höra från henne och andra att det var de vita som hade spridit hiv. Jag fick flera gånger beställningar på havsvatten när jag åkte till grannlandet på affärsresor eftersom folk trodde att det kunde bota sjukdomen. En av damerna som jag var ihop med hämtade hem fem flaskor vatten som skulle hålla andarna borta. En del män trodde att om de hade sex med en oskuld kunde deras hiv försvinna. Det var likadant i Sydafrika där de trodde att man skulle käka rödbetor. Jacob Zuma, presidenten, var ju också motståndare till behandling och sjukdomen spreds snabbt och är fortfarande ett problem.

Man tappade normerna lite grann där nere. Träffade man någon ny tjej, och visste att man var hivpositiv, använde man kondom. Men det är klart att det också hände att man inte hade någon. Det är svårt att beskriva, men på något vis gjorde utbredningen av sjukdomen att man inte brydde sig så mycket. Det finns vissa byar där mer än hälften är smittade. De som dog var yngre människor, men det uttalades aldrig att de dog av aids. Ingen av dem som jobbade åt mig var äldre än 35 år. Det var en generation som var borta. Man levde i det där och det innebar att det till slut blev en del av ens vardag.

När jag sedan kom hem mådde jag bra rent fysiskt. Problemet var att jag kände mig utanför samhället. Mina barn hade sina liv. Jag känner mig fortfarande oerhört ensam. Jag har etablerat kontakt med en del äldre arbetskollegor, men jag har inte berättat för någon av dem. Jag bär på en hemlighet. I mitt bostadsområde finns en dam i min ålder som är intresserad av mig, men jag håller tillbaka. Vi träffas, men jag tar inte steget. Jag är rädd att hon ska vända sig bort från mig. Kanske skulle hon också berätta det för andra.

Jag käkar en tablett som heter Stocrin och den kan ge mardrömmar. Mina värden är bra, tendensen är god, men man har konstaterat att vi som är hivpositiva löper större risk att få åldersrelaterade sjukdomar som demens, diabetes och vissa cancerformer. Sådant tänker jag på, till och från.

Det viktigaste framöver är att få ha infektionsläkaren som sin huvudläkare och att hon eller han har ett kontaktnät av kunniga läkare på vårdcentralerna. Jag saknar det sociala umgänget och kan tänka mig en lägenhet på ett seniorboende. Får man hemhjälp måste den personen vara så informerad att hon ser till att man får sina tabletter i tid om man skulle vara lite glömsk. Hamnar man sedan i äldrevården ställs det ännu större krav. Det är ju inte bara att stoppa in människor i ett rum och komma och bädda och ge dem medicin. Det måste finnas ett liv också.

I Sverige är vi inte så många som har hiv. Vi är en marginell grupp i samhället. Jag tror inte att det är det lättaste att få gehör för våra behov. Det är viktigt med information. Många associerar fortfarande till 1980-talet. Vi behöver förflytta oss till 2010-talet.