Livet med min mans familj var hårt

På mitt jobb gör jag lite av varje, men jag vill inte stå i kassan eller använda datorn. Det var min födelsedag när jag gick dit och frågade om de hade något jag kunde göra. Jag berättade att jag hade bott i Sverige i trettioett år och att jag inte hade jobbat på åtta år. Jag är född 1963 och pensionär och lite trött, men det är väldigt tråkigt att bara vara hemma.

”Kan ni hjälpa mig?” frågade jag. ”Jag kan arabiska, engelska, svenska och lite turkiska.” Då fick jag jobba i affären och de visade mig vad jag skulle göra. Samma eftermiddag sa jag till mina barn: ”Nu får ni ta hand om er själva för nu ska jag börja arbeta.”

Jag och min bror kom till Sverige för att gifta oss med varsin släkting. Det var inte något riktigt äktenskap, det var inte meningen att det skulle registreras. Så fort jag hade fått uppehållstillstånd skulle vi ju skilja oss! Vi skulle gifta oss för att mina föräldrar skulle kunna komma hit. Men våra släktingar här sa att jag måste betala pengar till dem, annars skulle jag bli tvungen att åka tillbaka. Jag visste ingenting om lagarna här. Vi bråkade och bråkade. De lät mig inte gå någonstans utan att någon av dem följde med och kontrollerade mig.

Efter att jag hade gift mig med den här släktingen fick jag min stora pojke. Min man använde hasch och knark och en dag kom polisen och hämtade honom. De tog prover på honom och såg att han hade hiv. På den tiden kallade alla det för aids. Han hade fått det av en prostituerad flicka i Stockholm. Då skickade de förstås efter mig för att jag skulle testas. Jag var också positiv. Det här måste ha varit 1983–84.

När jag skulle hämta ut pengar i bankomaten på sjukhuset frågade en sjuksköterska som jag träffade där hur jag mådde. Jag berättade att jag hade aids och då gick alla som stod i närheten snabbt därifrån. Själv visste jag inte vad det var. Jag tänkte att det var ungefär som en förkylning.

Min man och mina svärföräldrar var hemska mot mig. Min man höll dessutom på med sina droger hela tiden. Vi skilde oss, men det var inte heller på riktigt. Jag sa till honom att jag inte ville veta av honom, men i vår kultur måste man gå till prästen och ge honom pengar för att han ska upplösa äktenskapet. Herregud, jag hade ju inga pengar! Om vi hade varit svenskar hade vi kunnat skilja oss. Men vi fortsatte att vara gifta, mot min vilja. Vi hade kontakt så länge han levde. Han dog för åtta år sedan.

Fick ni fler barn?

Jag har två pojkar. De är helt friska. Men livet med min mans familj var hårt. Hans föräldrar och min familj kom från olika platser och vi hade levt helt olika sorters liv. Nu måste jag bo med dem och det klarade jag inte. Min svärmor slog mig hela tiden. Hon var hemsk. I tre år bodde vi hemma hos min mans föräldrar. Jag bara grät och grät, det fanns ingen som kunde hjälpa mig.

Vad gjorde du när du fick veta att du var hivpositiv?

Det fanns ingen medicin då. Det var ingenting de kunde göra något åt.

Blev du dålig?

Nej. Jag gick ner i vikt, men det kanske berodde på hur jag hade det med hans familj. Jag hade tänkt studera när jag kom till Sverige, men det tillät de inte. De tyckte att jag skulle vara hemma hela tiden, för jag skulle föda barn åt deras pojke. Jag skulle städa åt dem och jag skulle göra både det ena och det andra.

Jag stack i väg flera gånger och hade med mig min bebis. I tre månader bodde jag hos en kusin. Sedan kom min man och min svärfar och hämtade mig. Jag sa åt dem att jag inte ville bo hos dem. Min man lovade att han skulle hitta en lägenhet åt mig. Jag väntade förgäves på det i flera månader och sedan stack jag i väg igen.

Min son och jag bodde på olika ställen. I en av städerna fick vi bo hos en familj i sex månader och de ordnade jobb i hemtjänsten åt mig och plats på dagis åt min pojke. En dag när jag var ute och cyklade fick jag syn på min mans kusin. Han kom i sin bil och körde upp vid sidan om mig. Han ropade på mig. ”Herregud, vad gör du här?” sa jag. ”Jag vill veta hur det är med dig”, sa han. ”Jag mår jättebra, gå nu härifrån.”

Dagen efter gick jag till mitt jobb, och när jag kom hem på eftermiddagen stod min man och hans kusin och väntade på mig. Vi åkte bil i ett par timmar och min man körde mig till sina föräldrars lägenhet. Han ville att vår son skulle träffa dem. Han hämtade alla mina saker i den andra staden och berättade att han hade sagt upp min lägenhet och meddelat mitt jobb att jag hade slutat. Jag ville inte bo hos hans föräldrar, så jag sov över hos hans syster i samma trappuppgång. När jag skulle hämta min son på morgonen var varken han eller min man där. Av min svärmor fick jag höra att han hade sagt att om jag åkte i väg skulle jag inte få se min son igen. Så jag stannade ett tag hos hans syster och sedan hittade jag en egen lägenhet.

Sedan fick ni ett barn till. Hur kom det sig?

Min man ville egentligen inte ha barn. Jag ville ha ett barn till för min pojkes skull. Jag visste att jag var smittad, men jag visste inget om hiv på den tiden. Om jag dog skulle min son få leva hela livet ensam. Vart skulle han ta vägen? Jag sa till min man att han måste hjälpa mig. Min man sa att barnet kunde bli smittat. Jag sa: ”Det är Gud som bestämmer, inte du.” Så jag blev gravid.

Sedan fick vi tag i en lägenhet tio minuter från hans föräldrar, och varje morgon kom de hem till oss och drack kaffe. De var hos oss hela tiden. Det var jättejobbigt och till slut orkade jag inte längre. Jag tänkte att jag måste flytta någon annanstans. Då hittade jag stället där jag bor nu.

Tar du hivmedicin?

Ja, och jag har inte märkt några biverkningar. Läkarna har sagt till mig: ”Du är en vanlig människa nu.” Jag har levt med hiv i mer än trettio år. Jag är inte orolig, jag tänker inte på framtiden. Det är Gud som bestämmer, inte jag.