Det var någon form av ångest som jag ville springa ifrån

Jag är en rätt så alldaglig människa och lever nog ett normalt pensionärsliv. Jag brukar gå till kyrkans kafé och dricka kaffe med de andra tanterna. Jag går på auktioner och jag läser mycket. Umgänge har jag annars aldrig haft så stort behov av. Jag åker till min son i utlandet och hjälper till med barnbarnen där så gott jag kan. Sedan har jag min mor som är 92 år. Hon bor på ett äldreboende, men man får ändå hjälpa henne.

Vad gjorde du innan du pensionerades?

Jag har alltid jobbat på restaurang, som bartender och servitris och på båtarna till Danmark, utom de sista åren då jag arbetade som städledare på ett städföretag.

När fick du besked om att du hade hiv?

Det var 1999. Jag hade haft ett längre förhållande med en man, men så träffade han en kvinna som var yngre. Och då träffade jag en man från ett afrikanskt land; jag kände mig nog ensam. Mina söner hade flyttat hemifrån. Det var liksom ingen som behövde mig längre. Vi hade ett kort förhållande. Jag skickade i väg honom till läkare för det verkade som om han var sjuk. Han gick till vårdcentralen och de upptäckte att han hade hiv.

Han fick uppge vilka han hade varit tillsammans med och då visade det sig att jag också hade det. Han hade varit ihop med andra, men de var yngre och mindre mottagliga och klarade sig. Senare fick jag lunginflammation. Hade jag kommit in ett par dagar senare hade jag inte levt nu. Jag fick syrgas i fyra veckor och sedan gick jag på cortison i ett år. När jag hade blivit av med lunginflammationen fick jag hivmedicin.

Fungerar den bra?

Vi har provat en massa nya mediciner som jag inte tål. Jag lider också av benskörhet och då kan jag inte äta de medicinerna. Det är besvärligt. Jag går med krycka för att jag har dålig höft och ett knä som viker sig. De säger att knät hör ihop med hiv. Det är väl sådan här osteoporos. I höften är det artros. När jag jobbade på restaurang sprang jag hela tiden och då blev den nog lite dålig.

Hur reagerade du på hivbeskedet?

Det är klart att jag blev bestört, men jag har haft så mycket otur och tråkiga erfarenheter i mitt liv så det var ingen större sak. Men det satte sig bak i nacken på en och där sitter det väl fortfarande.

Kan du berätta om dina tråkiga erfarenheter?

När jag var femton år flyttade jag hemifrån. Jag var med om övergrepp ännu längre tillbaka. Sedan hamnade jag på det som då hette ungdomsvårdsskola. Jag blev med barn när jag var 21 år. Då var jag inskriven på skolan, under dess beskydd så att säga.

Jag har alltid skämts för detta och hållit det hemligt, så att hemlighålla det här med hiv var inte så svårt för mig. Jag har varit rädd för att de skulle få reda på det på mina arbetsplatser.

Ungdomsåren var en mörk period. När jag mår dåligt kan jag fortfarande drömma om skolan och rektorn och en som hette fröken Lisa. Hu, de var inte snälla. Jag bodde ett tag hos en familj som hembiträde och det var någon annan som jobbade där, som ringde till barnavårdsnämnden eftersom jag började vara ute och springa för sent om kvällarna.

Jag kunde lifta upp till Stockholm eller Göteborg eller Västerås. Jag tänkte aldrig på att jag kunde råka riktigt illa ut. Men det var ju inte riktigt som det skulle vara. Jag levde mer eller mindre på gatan, ibland på en toalett; det var inte heller rätt när man var femton-sexton år. Men det har gått relativt bra ändå. Det fanns tjejer på skolan som hade varit med om otäcka grejer.

Det var som en uppfostringsanstalt. De första tre månaderna fick man vara på isoleringsavdelningen. Det var låst över allt. Sedan räckte det med att man sa emot för att man skulle åka in där igen i tre dygn. På dagarna jobbade man i köket eller tvätteriet. På isoleringen fanns bara en madrass i plast. Det var inte klokt egentligen. Vi fick ingen hjälp, vi skulle bara lära oss disciplin.

Senare i Göteborg fick jag gå hos skyddskonsulenten, och det var inte det bästa för där träffade jag killar som precis hade kommit ut från fängelset. Det var ju spännande! Jag gjorde inget olagligt själv, det var nog bara något som klickade i skallen.

Har du fått hjälp att bearbeta det som hände dig när du var barn?

När jag blev sjuk fick jag gå hos en kurator och då pratade vi lite om det. Nu bryr jag mig inte. Jag borde nog ha fått hjälp tidigare. Jag har kommit på att jag alltid arbetade och när jag var ledig arbetade jag extra. Jag tror att det var någon form av ångest som jag ville springa ifrån.

Hur klarade du dig då?

Jag vet egentligen inte. Jag har alltid varit sådan att jag stuckit om jag har märkt att jag blivit utnyttjad. Hade det varit i dag hade jag 113 kanske råkat mer illa ut. Jag har också haft otur med män! Killen jag fick barn med drack lite för mycket. Sedan träffade jag en ny och vi skilde oss också. Sedan dess har jag aldrig varit gift. Jag fick en son till 1979.

Det var svårt att kombinera restaurangjobbet med ett socialt liv. Släktkalasen ägde alltid rum när jag arbetade. Mina barn fick jag inackordera och skaffa hjälp till. Jag arbetade alltid för att jag skulle försörja oss. Pensionen kunde vara lite bättre när man nu har jobbat i så många år. Om det händer något med tänderna… Nya glasögon har jag inte heller råd med. Jag får försöka spara för jag ser dåligt. Resorna utomlands till min son brukar han betala.

Hade du kontakt med dina föräldrar efter flytten hemifrån?

Det tog några år. Mina föräldrar skilde sig. Min far tappade vi kontakten med, jag och mina syskon. Det var han som var problemet.

Hur avslutades den här trista perioden med ungdomsvårdsskolan?

Man kom ut till bönder och trädgårdsmästare och allt vad det var och fick hjälpa till. Sedan åkte jag runt med ett tivoli ett tag, och så blev jag med barn 1965. Tivolit var roligt, men det var ett hårt liv på den tiden. De hade inte samma bekvämligheter som i dag. Vi åkte mest runt i Norrland. Jag sålde lotter och lite av varje. Ett tag var jag ormtjuserska!

Hade du några framtidsplaner då?

Jag gick bara sju år i skolan, som låg på landet utanför Helsingborg. I femte klass sa läraren att jag var hopplös, jag kunde inte räkna. Han skällde på mig när jag stod framme vid tavlan. Jag tror att det var det som gjorde att jag aldrig vågade studera. Det kan låta som medeltiden, men det var mitten av 50-talet. Jag kan fortfarande inte räkna.

På ungdomsvårdsskolan fick jag sköta biblioteket. De läste alltid hemma hos mormor och morfar, och mor läste också, Vilhelm Moberg och andra. Jag tyckte om att vara ensam och då var det bra att läsa.

Och sedan, långt senare, fick du hiv…

Det är klart att det har satt spår i en. Ibland kan det kännas sorgligt att vara ensam. Ibland kan man tänka att man vill ha någon att gå ut och äta en god middag med. Men då går jag och min syster ut!

Hur funderar du kring framtiden?

Jag är 72 år nu. Min mor än 92 och min mormor blev 94. Och min gammelmormor blev 98! Man får hoppas att man får ett bra bemötande inom äldrevården. En vän till mig fick en stroke, han sitter i rullstol och har hemtjänst, och jag var med honom på ett anhörigmöte och frågade lite om hur beredda de var på att få ta emot hivsjuka. Det visste de ingenting om och då blev man ju lite fundersam.

Läser du fortfarande mycket?

Så gott jag kan för ögonens skull. Det har blivit mest deckare på sistone. De lite äldre författarna, Fogelström, Moa Martinson, Ivar Lo, tycker jag att man ska ha läst. De här arbetarförfattarna, det är historia i dem. Det är inte klokt hur kvinnorna hade det.