Beskedet tog jag rätt lugnt, faktiskt

Jag köpte min första häst när jag var i 18-årsåldern. Honom behöll jag hela hans trettioåriga liv. Min första hund köpte jag redan när jag började jobba, då var jag 16 år. Sedan har jag i princip alltid haft hund: pudel, schäfer, gråhund, jack russell.

Vi var hästälskare i familjen. Jag var minst och min far satte upp mig på hästryggen när jag var åtta år. Han jobbade på Jägersro, inom travet. Där fanns galopp också och jag fick sitta på en derbyvinnare som hette Orm, och sedan var det klippt. När min första häst dog slutade jag med hästar, men hundar kan jag inte leva utan. Hur många katter jag har tagit hand om, det vete hundan, men det är många. De har fått ett bra liv hos mig.

Jag har alltid varit liten och smal och när jag var jockey vägde jag 48 kilo. Man får hålla i gång så att man orkar. Det gäller att kunna stå i den där ruschen. Det går ju rätt fort. Det är tretusen meter och låren ska hänga med. Jag tävlade på Jägersro och i Danmark och lite över allt. Dagen var aldrig slut förrän vid tiotiden på kvällen, efter jobbet skulle man hem och rida hästar. Men det orkade man, då var man ju ung.

Nu har jag skaffat lägenhet, men dessförinnan bodde jag hos min bror i ett hus på landet. Han är gift med en asiat, en filippinare som vill bestämma allting. De träffades på nätet. Han ger min bror direktiv om vad han får och inte får göra. Min bror gör allt som han säger. Han får inte prata med mig, för då blir den här killen svartsjuk och tycker att jag tar för mycket tid från dem. Han är bara 25 år och min bror är 63. Det blir lite far och sonrelation, kan jag tycka.

Min bror och jag köpte det där huset tillsammans för fjorton år sedan. Men så småningom skulle filippinaren komma till Sverige och då ville jag inte bo kvar. Huset ligger mitt ute i skogen.

Hade jag vetat det jag vet i dag hade jag nog aldrig flyttat från Malmö. Lägenheten jag lämnade där hade jag bott i i tjugosju år. Det var rena tryggheten. Mitt hem var min borg. Men den lägenheten kan jag ju inte få tillbaka.

I Malmö jobbade jag som sjuksköterska. De sista åren var jag på ett sjukhem för äldre. Där trivdes jag bra. Sedan tyckte jag att det blev för långt att köra från landet, så jag började jobba på natten på ett ställe som låg närmare. Sedan blev jag sjuk, då kom det här eländet.

Jag fick hivbeskedet när jag hade fått min hjärtinfarkt. Jag hade varit hos urologen; jag har en kronisk inflammation i urinblåsan som gör att jag inte kan kissa på egen hand. Jag gick med katet länge, men så hamnade jag hos en läkare som ändrade på hela systemet. Nu har jag en slang som går direkt till njuren, så kallad nefrostomi. Det har gjort att jag kan sova om nätterna. Tidigare hade jag haft värk tjugofyra timmar om dygnet i två års tid.

Tanken var att jag skulle gå på sex behandlingar för den här inflammationen. När jag fick den tredje blev jag så fruktansvärt dålig att jag kollapsade. Medan jag låg på akuten fick jag min infarkt. Sedan minns jag ingenting. Efteråt fick jag beskedet att jag hade hiv. När jag kom hem från sjukhuset förstod jag att en nära anhörig hade fått reda på min hivstatus innan jag själv blev informerad. Det här satte i gång en hel del spekulationer och rykten.

Jag tror att jag har fått det genom en annan kille från Filippinerna. Min bror presenterade mig för honom. Vi hade kontakt på nätet. Det handlade om att jag skulle hjälpa honom att komma till Sverige och få uppehållstillstånd här. Ja, det kunde jag ju göra för jag har inget emot invandrare. De enda jag tycker illa om är terrorister och kriminella. Att man gifter sig med invandrare och försöker få hit folk, så har det nästan alltid varit. Jag vet en dansk som är gift med en filippinska. Det är samma sak där, han har hittat henne på nätet. Det tycker jag inte är något konstigt.

Hur som helst kom det kärlek med i bilden. Det är som jag säger, åldern har ingen betydelse bara kärleken finns där. Jag var 63 år. Vi gifte oss i en kyrka utanför Malmö 2013.

Först var allting bra, men sedan lärde man känna människan mer och mer. När man är gift använder man ju inte kondom, men jag visste inte exakt vilken sorts liv han hade levt tidigare. På sjukhuset konstaterade de att han hade gett mig hiv. Sedan träffade han en annan och då ville jag skilja mig.

På 70-talet bodde jag ihop med en tjej och vi hade en gård vid havet. Förutom hästarna hade vi grisar och hundar och katter och getter och får. Vi skötte allt tillsammans. Hon jobbade på ett äldreboende i Lund och jag jobbade i Malmö. Det gjorde vi i åtta år när vi var unga. Sedan skilde vi oss. Vi hade inga barn.

Då började jag märka att jag gillade killar. Det kändes mer rätt på något sätt. Jag har haft två längre förhållanden. En av dem kom från Iran, men han gifte sig senare med en kvinna från samma land. Det var ett äktenskap där familjerna hade gjort upp.

Sedan dess har jag bott ensam. Jag har levt med mina djur. De har varit min familj. Vi tog hand om morsan, min bror och jag. Vi bodde på samma gata och skötte om henne. Vi hyrde stugor ihop på somrarna. Sedan blev det så att vi köpte det där huset på landet och då kunde vi lika gärna bo där alla tre. Vi var tajta. Morsan bodde där med oss tills hon dog 95 år gammal. Då hade det börjat bli splittring mellan min bror och mig på grund av killen som han hade hittat i Asien.

Jag har aldrig levt något uteliv. Man kan räkna på ena handens fingrar de gånger jag gick på gaydisco. Jag tog aldrig med mig någon hem.

Hemma var vi fyra bröder. Jag och brorsan som jag delade huset med har alltid stått nära varandra. Vi har rest mycket utomlands. Det var samma sak med honom, han var tidigare sambo med en tjej och de fick en dotter. Sedan hamnade vi i den här situationen och nu stämmer inte kemin längre. Nu får jag försöka leva mitt eget liv.

Hivbeskedet tog jag rätt lugnt, faktiskt. Som sjuksköterska vet jag att hiv inte är som det var förr. Jag blev inte så rädd, men det är en kronisk historia och den går inte att behandla. Det gäller bara att bromsa. Men den asiatiske killen höll på att falla ihop. Han hade gått med det ett tag. Jag hjälpte honom med läkare och nu mår han bra på sitt sätt.

Mitt liv har varit bra, tycker jag. Jag har varit sjukvårdsofficer i det militära och så har jag varit med i hemvärnet. Jag följde med min farsa till hästarna när jag hade lärt mig gå. Min morsa bodde i samma lägenhet i sextio år, men när min bror och jag köpte huset följde hon med. Där trivdes hon. Vi byggde ut och gjorde varsitt sovrum och ett stort vardagsrum.

Innan vi bosatte oss där permanent hade vi det som sommarstuga. Sedan började jag känna mig utanför i huset, och det tyckte jag inte om. Mina kompisar ville inte komma dit efter att min bror hade träffat filippinaren. Han borde visa mer tacksamhet över att min bror har hjälpt honom till Sverige.

Vi var bara gifta några månader, den andre filippinske killen och jag. Jag fick reda på att han hade varit prostituerad i sitt hemland. Nu har han ändrat sig totalt, han är transvestit och har opererat in bröst. Jag tror inte att jag skulle kunna älska honom i dag som jag gjorde då. Samtidigt är det en lättnad. Nu är jag fri att göra som jag vill utan att vara beroende av någon.

Jag var i Filippinerna en gång och hälsade på honom. Det ångrar jag inte för det var en resa för livet. Det är ett paradisland. Hans pappa var fiskare och hade egen båt. De ägde ett hus där vi bodde. Men de har inte samma möjligheter som vi. De har inga hivmediciner. Är du fattig får du gå hem igen tills du drar ditt sista andetag. Du får ingen hjälp.

Den som har drabbats av hiv ska inte behöva känna sig smutsig. Jag har själv vårdat människor som haft aids. De led nog mycket innan de fick sluta sina liv. De blev ensamma också. Det var skammens sjukdom. De behandlades som avfall och lades i svarta säckar.

Man får försöka vänja sig vid att många människor har en dålig inställning till folk med sjukdomar. Folk verkar mer rädda för hiv än för hepatit C, som ju är mer smittsam. Jag märkte när jag jobbade på sjukhuset att det fanns personal som inte ville gå in till dem med hiv, men det har blivit mycket bättre sedan dess eftersom folk har lärt sig.