Även som grabb var jag familjens svarta får

Jag är född 1941 och tycker att jag har det bra trots den här diagnosen som jag fick 2005. Tre år senare började jag äta medicin. Jag går på kontroller två gånger om året och då säger läkaren att alla värden är bra och att vi får vara nöjda. Jag har varit gift med en kvinna under trettiofem år och har tre vuxna barn. Så bröt jag upp ur det förhållandet i början på 2000-talet och flyttade till Stockholm. Då hade jag fyllt 61 år.

Vad hade du arbetat med?

Jag läste konsthistoria. Min avhandling ser ganska imponerande ut eftersom Guldsmedsaktiebolaget bekostade omslaget. Jag disputerade 1975 och sedan arbetade jag på olika museer. När jag var klar med min utbildning jobbade jag ett tag som möbelförsäljare på Nordiska Galleriet. Eftersom jag kan italienska – jag har italienska i min fil kand och har varit mycket i Italien – fick jag ringa dit ner och gräla på fabrikerna som inte levererade soffor i tid.

Men sedan fick jag ett vikariat på Nordiska museet och då fortsatte jag på museibanan. Jag var i Norrland några år och sedan kom jag till länsmuseet i Karlstad, där jag fick hand om konst och konsthantverk. Med tanke på min avhandling och min talförmåga borde jag ha kunnat avancera och få ett chefsjobb, men det blev aldrig så. Man ska känna vart vinden blåser och kunna läsa mellan raderna och inte säga vad man tycker – vilket jag gjorde. Det uppskattades inte.

Så jag slutade lite i förtid. Min förra fru sa: ”Hur kan du fundera på att lämna ett fast jobb?”

Och hur kunde du det?

Skälet var att jag i slutet på 90-talet bytte sexuell identitet eller vad man ska kalla det. Jag upptäckte att jag ville göra någonting annat. Det blev skilsmässa, det kom vi överens om. Vårt ställe i Värmland har min fru kvar och hon har utställningar där på somrarna.

Hade du levt något slags dubbelliv?

Ja, i två år, det måste jag erkänna. När jag berättade hade min fru inte märkt någonting. Hon var chockad. Jag förklarade att jag inte hade gått och grunnat på sådant här under alla de år som vi var gifta. Det hade kommit på slutet och det hade också överraskat mig själv.

Jag har varken varit otrogen med kvinna eller man under trettio års tid. Det låg inte för mig. När jag flyttade till Stockholm trodde jag att jag var den ende mannen i hela Sverige som hade varit gift och hade barn och som på äldre dagar börjat ett nytt liv. Men sedan träffade jag flera gubbar med liknande omständigheter. På vår tid var det sociala trycket och samhällets inställning annorlunda. När jag växte upp hade vi en bög i samhället, han var frisör och kallades för fröken Jansson. Folk flinade åt honom.

Jag har haft en trevlig pensionärstid, men nu, efter 75, känner jag mig lite tröttare. Det är inte så angeläget att åka in till stan varje kväll och gå på konserter och teaterföreställningar. Jag gör det fortfarande, men inte lika ofta som när jag flyttade till Stockholm.

Jag växte upp i lilla Sunne och dit kunde man ju inte flytta som pensionär. Även som grabb var jag familjens svarta får. Jag gjorde smycken i koppar och tenn och sålde till mina kvinnliga klasskamrater i realskolan. Jag ansågs som lovande, lite konstnärlig och så, men det gick över med tiden!

Men svart får?

Man fick ju betyg i ordning och uppförande i folkskolan, men det var ofta som jag bara hade B. Fick man C var man körd. Jag sa emot och sådana saker. Jag kanske inte inordnade mig ordentligt i ledet under de där åren.

Vad gjorde dina föräldrar?

Min pappa var läkare. Mina föräldrar gifte sig i början på 30-talet och vid krigsslutet 1945 fick pappa sitt första fasta arbete som provinsialläkare i Sunne. Ibland när det skulle vara fest kom en kokfru och hjälpte till. Då kunde häradshövdingen komma, han var kusin med Povel Ramel, och så var det apotekaren och sjukstugeläkaren och den andra provinsialläkaren.

Jag brukade säga att jag var ett offer för fri uppfostran. Mina föräldrar var inte särskilt stränga. Min pappa kunde lite skämtsamt säga åt oss att gå ut och spela boll i stället för att sitta inne och läsa läxor. Min mamma var hemmafru, medelklassens fruar var ju det. Jag cyklade två kilometer till skolan och sedan hem igen på lunchen för att äta det som mamma hade gjort i ordning.

Berätta om italienskan, det var ju ovanligt.

Mina föräldrar hade åkt dit på semester på 50-talet. Till sjukstugan kom sedan en italiensk underläkare med svensk fru och det startades en studiecirkel i italienska. Jag köpte en enkel kursbok och kämpade på. Två av mina tre bröder blev läkare och det tyckte jag var fantasilöst, så jag gick i stället latinlinjen i Karlstad. Där fanns ett litet dominikanerkloster och där fortsatte jag att läsa italienska hos en italiensk nunna. I Uppsala tog jag två betyg i italienska vid sidan om konsthistorien.

2002 träffade jag en kille som gick en frisörutbildning i Karlstad. Vi träffades på en nätsajt, han hade en fin bild på sig själv och kallade sig för Angel Boy. När jag upptäckte att han var från Karlstad skrev jag till honom och vi började umgås. När han fick jobb i Stockholm sa jag till min fru att det var dags att bryta upp. Han och jag bodde ihop i ett år, men det gick inte. Vi var för olika. Jag har levt ensam sedan dess.

När jag slutade på museet började jag åka runt i landet för att försöka placera min frus mönster i lampaffärer och tygaffärer och presentbutiker. Vi gjorde plywoodbrickor med mönstertryck och lät sy dukar och tabletter. Varannan vecka var jag ute och sålde och varannan vecka satt jag hemma och ringde olika affärer. Och så tog jag kontakt med olika karlar också. Man var ju yngre och piggare på den tiden. Det var de där dubbellivsåren.

Vet du när du fick hiv?

2004 och 2005 åkte jag till Thailand. Det var angenämt för en gammal bög att komma till en plats där fanns massor av trevliga unga män. En del är oseriösa och tror att alla utlänningar har en massa pengar. Andra går på disco även om de har jobb och fast ekonomi.

Jag träffade en ung man där 2004 och bjöd upp honom till Stockholm och sedan åkte han tillbaka efter sex veckor. Året därpå träffade jag en annan ung man och bjöd hit honom. När han kom i juni gick vi och testade oss. Efter tio dagar blev vi inkallade till en läkare, som sa att han tyvärr måste berätta att mannen från Thailand var hivpositiv. Läkaren sa åt mig att nu måste ni vara väldigt försiktiga med vad ni har för er i sommar.

Efter fjorton dagar blev jag konstigt sjuk på ett sätt som jag aldrig hade varit förr. Det kändes som förkylning, jag hade ont i huvudet och i bröstet och så fort jag satte mig på sängen kräktes jag. Det var den så kallade primärinfektionen. Jag gick till Venhälsan för att testa mig och kände på mig att det var klippt.

Men det var inte som om en fallucka öppnades. Jag visste att det fanns bromsmediciner. Det var inte någon dödsdom.

Du har uppenbarligen rest en del i ditt liv?

Jag har bland annat varit i Marocko flera gånger. En dag på båten till Tanger pratade jag med en man som berättade att det var väldigt trevligt i Ghana. Jag kollade upp det och ordnade visum. Jag hyrde ut min lägenhet och planerade att vara borta i två månader. På nätet fick jag kontakt med någon som jag skulle träffa när jag kom ner. I huvudstaden Accra möttes jag av en kille, men jag var inte säker på om det var rätt person. Ändå åkte jag med i hans bil. Där slog det slint. Klockorna ringde inte. Efterett tag stannade bilen plötsligt och in hoppade tre andra karlar som började slå på mig och bråka. De for i väg med mig och rispade mig i halsen med kniv. Jag var kidnappad!

Jag fördes i väg någonstans och hölls inlåst i sex dygn. Jag fick fatt i min äldste bror på telefon och sa att jag behövde pengar. Han fattade vad det var frågan om och skickade olika summor i omgångar. Från grannrummen hörde jag hur det kom in folk som skrek och grät. Det hela var organiserat. Jag tänkte att här gäller det att ligga lågt och vara cool. Inte titta dem i ögonen, bara ner i golvet.

Så de fick en del pengar. När det mörknade en kväll satte de på mig ögonbindel och körde i väg med mig. Nu har de fått pengarna, nu tar de livet av mig, tänkte jag. Men de satte av mig i utkanten av Accra och så fick jag några smutsiga sedlar i handen: ”Här har du till taxi. Gå ut, gå rakt fram och vänd dig inte om.” Sedan hörde jag bilen rivstarta och försvinna. Jag ringde SOS Alarm och där förstod de att jag hade varit med om något förskräckligt och ordnade en flygbiljett åt mig.

Det där var två stora händelser: att få hivbeskedet och att bli kidnappad. Och båda sakerna hänger ju ihop med mitt nya liv, till skillnad från det där trygga och lugna familjelivet…

Du skulle kanske ha stannat kvar i tryggheten?

Det var aldrig något alternativ.

Vad har du för perspektiv på åldrandet och vården?

Jag har varit och tittat på 65+- och 75+-boenden; små, trista, nedslitna lägenheter som kostar kanske 8 000 kronor i månaden. Då bor jag bättre här i min bostadsrätt där jag hyr ut ett rum. Men jag står i kö till ett äldreboende i Bromma som jag har hört mycket gott om. Där ingår middag i hyran. Där finns aktiviteter och bibliotek och gym och pool i källaren. De visar bra filmer en gång i veckan och ordnar gemensamma besök på teater och opera.

Jag var på ett annat boende en dag och där satt femtio personer och spelade bingo. Jag har aldrig spelat bingo i hela mitt liv. Jag vill inte flytta till ett sådant ställe. Då kan man fort bli gammal.