Jag gav väl upp livet, kan man säga

I dag bor jag i en mindre stad och jobbar som kommunikatör i ett företag som sprider kunskap om barns och ungas utsatthet. Jag är också ute och föreläser om hur det är att leva med skyddade personuppgifter, vilket jag själv gjorde under en tioårsperiod eftersom jag hade hamnat i en våldsam relation.

Nu är jag är ensamstående, men jag hade två barn. Min ena dotter gick bort för några år sedan, hon mådde dåligt och tog livet av sig. Jag har en dotter kvar och två barnbarn, och dem lever jag väldigt mycket för.

Jag är uppvuxen med mamma och pappa och en bror. Det var en gammaldags familj. Pappa var major och mamma hemmafru. Jag blev själv mamma tidigt, som 18-åring, och har haft väldiga problem när det gäller relationer till män. När jag var 25 år – jag är 54 nu – började jag prova droger.

Hur kom det sig?

Jag har alltid känt ett utanförskap. För mig var missbruket en flykt. Jag tror att jag så att säga hittade hem i drogerna och då kände jag att jag inte behövde vara ensam. Det var vansinnigt destruktivt, i synnerhet som jag hade två barn. Jag gav väl upp livet, kan man säga.

Det blev en flykt präglad av rädslor och i efterhand har jag förstått att det handlade om självmedicinering under tio år. När jag var 34 år hade jag hunnit med att mista min familj. Barnen hade levt med mig i alla år, men blev tillfälligt placerade hos en annan familj när jag hamnade hos polisen och blev häktad. Där, först då, vände mitt liv. Efter tre månader på Kronobergshäktet fick jag en chans till och då beslöt jag mig för att bli drogfri och hederlig. Jag flyttade från Stockholm för att komma bort från det där.

Vad åkte du fast för?

Oj! Allt möjligt. Det var ekonomisk brottslighet, drogförsäljning. Jag skäms väldigt mycket för det, men jag blev dömd tre gånger och fick en villkorlig dom med behandlingsföreskrifter, så jag fick börja lämna urinprov och gå på frivården. Jag bodde på behandlingshem i ett och ett halvt år.

Vad var det du missbrukade?

Amfetamin. Det var emellanåt tufft att ta sig tillbaka och nu är jag rädd om min drogfrihet. Jag dricker ingenting och tar knappt en alvedon. Jag går helst inte mot röd gubbe.

När jag klippte missbruket gick jag på en stor läkarundersökning och då visade det sig att jag hade hepatit C. Det är vanligt bland missbrukare. Läkaren sa att jag var lyckligt lottad som inte hade något annat. Vad bra, tänkte jag, och ställde in mig på att jag skulle vara sund och göra allting rätt. Så när jag ett år senare träffade en man, sa jag till honom att nu har jag börjat ett nytt liv och då måste jag fråga dig om du har några sjukdomar. Han tittade på mig och sa: ”Snälla du, jag skulle väl aldrig ha sex med dig om jag bar på någon sjukdom?”

Han hade hiv. Det visste han om, och han hade haft det väldigt länge. Senare fick jag ett anonymt samtal från en läkare, som sa att så här fick han egentligen inte göra, men så berättade han vad mannen hette och att han förstod att jag hade haft en tillfällig kontakt med honom och att jag borde komma och testa mig.

Då var jag drogfri och hade fått ett jobb. Jag lämnade prov och när jag kom dit igen bad läkaren mig att stänga dörren och sätta mig ner. Då förstod jag att något var galet. Hon sa bara att hon var hemskt ledsen. ”Varför det?” undrade jag. ”För att vi har ett positivt besked.” ”Vad bra”, sa jag. ”Nej, tvärtom”, sa hon och jämförde mitt återstående liv med en tågresa mellan två stationer. Till ändstationen var det tio-femton år kvar, gissade hon.

På kvällen fick jag panikångest. Jag kom inte utanför dörren. Jag kunde inte sova. Jag kom inte in i duschen. Jag vågade inte gå över gatan till affären. Den här ångesten jobbar jag fortfarande med. Jag har jättesvårt med tillit. Åker jag tåg känner jag mig instängd och tycker att jag saknar kontroll över situationen. Det är jädrigt obehagligt. Det är klart att om man har levt i tio år med våld och skyddade personuppgifter rubbas tilliten.

Den här mannen som jag fick hiv av dog i hjärnblödning ganska snart efteråt. Han hade haft sjukdomen sedan 1991 och kanske fört över den till fler, det vet jag inte. Han hade tydligen berättat för läkaren att vi hade varit ihop. Jag vände mig till en advokat som polisanmälde det, och det blev en prejudicerande dom där de för första gången dömde en man som var avliden. Tidningarna ringde mig, men jag varken kunde eller orkade säga någonting.

Hur var dina tidiga år som mamma? Levde du ihop med pappan till barnen?

Nästan inte alls. Han var väldigt, väldigt crazy. Väldigt våldsam. Jag har åkt på vansinnigt mycket stryk. Min äldsta dotter utvecklade ett tablettmissbruk på grund av mitt liv och det jag hade utsatt henne för. Till sist orkade hon inte längre. Jag fick femton drogfria år med henne innan hon tog sitt liv, men skulden och skammen lever jag med.

Bor du där du bor för att komma undan?

Inte nu längre. Jag vill tillbaka till Stockholm, där min gamla mamma och min dotter och barnbarnen bor, men det är inte så lätt att bara flytta dit.

Vi pratar inte så mycket om hur vi, som lever med hiv eller andra sorters press, mår rent psykiskt. Folk säger till mig att jag ser så oförstörd ut, men allt mitt sitter på insidan. Jag har inte medicinerat i mer än fem år av de arton som jag haft hiv. När de hade fått bort hepatit C sa de lite skämtsamt att nu var det bara en infektion kvar i kroppen! Så fick jag svamp i öronen och i munnen och då var det ju uppenbart att det var något som inte stämde. ”Nu får vi allt sätta i gång”, sa läkaren som jag kontaktade.

Nu ångrar jag att jag inte har någon gymnasieutbildning. Jag har knappt färdiga betyg från nian. Min dröm är att kanske utbilda mig till drog- och alkoholterapeut. Det är många som tar sömntabletter och lyckopiller och det pratar man inte heller om. Många sitter hemma och dricker för mycket. Jag tror att många med hiv ljuger för sig själva och inte vill prata om hur de faktiskt mår. Det finns fortfarande ett stigma kring sjukdomen.

Jag har bott på en mindre ort och när jag skulle till tandläkaren hade de klätt in hela rummet; de hade plastkläder, visir och allting. Jag gick därifrån. Jag har varit med anonymt i radio och då ringde min chef upp mig och undrade vad jag höll på med. Folk kunde ju känna igen min röst och jag kunde skada företaget om jag berättade att jag hade hiv.

Jag kan känna att allt det här, med hiv och missbruk och skyddade uppgifter och min dotter, är lite för mycket. Samtidigt vill jag inte längre ha något skyddsnät som gör att jag inte kan säga det ena eller det andra. Jag var så trasig de där åren. Jag gick på det tyngsta artilleriet, umgicks med de tyngsta människorna och de värsta langarna. Jag insåg att om jag inte klipper nu kommer de att klippa mig.

Blev du utnyttjad av killar?

Nej, faktiskt inte. Jag var inte en sådan som prostituerade mig. Men jag hamnade ju väldigt fel med farliga män. När jag var liten blev jag sexuellt utnyttjad och jag tror att där finns en röd tråd och förklaringar till att jag gjort vissa saker. Det hände när jag var åtta år och han fick fängelse i fyra år, men i min familj pratade man inte om sådant. Han som gjorde det var en man som skötte om korna på bondgården där vi barn hälsade på. Min pappa sa alltid: ”Titta aldrig bakåt, titta bara framåt.”

Jag bearbetade aldrig någonting förrän jag blev vuxen. Jag kunde inte veta att jag skulle få hiv, men jag kunde också ha gjort andra val. För mig handlar det om att vara behövd. Jag levde aldrig upp till min pappas förväntningar. Jag har alltid fått höra att jag inte var god nog. Min mamma ställde sig bakom honom som en medberoende! Men i dag är vi de allra bästa vänner. Utan henne hade det inte blivit bra i mitt liv. Min bror sa upp bekantskapen med mig när jag missbrukade och vi återupptog kontakten först när jag hade varit drogfri i några år.

Hiv verkar nästan perifert i din tillvaro?

Hiv är bara den sista beståndsdelen. Jag levde med skyddade personuppgifter och hade överfallslarm, som jag tyvärr dessutom tvingades använda. Att bara ha skyddat boende räcker inte när det gäller våld i nära relationer.

Han hittade dig?

Ja. Han hittade mina barn när det inte var sekretess på dem. Barnen och jag har fått fly en massa gånger och byta adress för att komma undan. Jag kan känna i min kropp att jag har ett ständigt och onaturligt stresspådrag. Jag tänker fortfarande jättemycket på var min lägenhet ligger, att den inte ska vara på nedre botten. Jag tänker på hur balkongen ser ut, på att det måste finns säkerhetsdörr.

Hur ser du på framtiden?

Jag vill bara få vara i lugn och ro. Jag är så himla tacksam för alla bra dagar jag får och jag hoppas innerligt att jag får uppleva mina barnbarns uppväxt.