Jag sköljde kökssaxen och klippte av navelsträngen

Nu är jag sjukpensionär. Det blev mycket frånvaro på jobbet på grund av att grabben var väldigt sjuk när han kom i tonåren. Det blev omöjligt att arbeta. Jag hade lite förslitningsskador, men mest var det psykisk press.

Vi fick kanske fem väldigt fina år efter att hans mamma dog 1996. Så länge han var barn var det fullt upp med skola och kompisar. Varje vinter åkte vi någon månad till Thailand eller Bali. Men från och med 11–12-årsåldern blev han snabbt resistent mot medicinerna och fick ofta byta ut dem. Många gånger var det ett under att han överlevde. Man kan tänka sig hur mycket stryk den där lilla kroppen tog av alla mediciner. Han var försökskanin just under den perioden när man växer som mest.

Det var jobbiga år, men då fick jag mycket hjälp av en kvinna som jobbade trettio timmar i veckan som extramamma och hjälpte till med läxor och med psykolog. Det var en översköterska som ordnade den kontakten via stadsdelsnämnden. Jag hade det så pass bra vid den tiden så någon ekonomisk hjälp behövde vi inte. Man blir inte lyckligare av pengar, men man blir lugnare.

Hur får du dagarna att gå nu?

Det har varit en svacka under ett år, då jag nästan inte gjort någonting. Jag går på promenader med hunden. Jag vaknar nio-tio, äter frukost någon timme. Är det en fin dag kan man vara ute fyra-fem timmar i en igenvuxen trädgård som ligger en bit hemifrån, på en klippa nära motorleden. Det är ett riktigt paradis på sommaren. Annars finns det mycket löst folk som drar runt. I somras byggde några killar en koja där. Jag vet inte om de gick på droger, men de verkade rätt så normala. De hade väl bara halkat ur på något sätt. Är det en fin natt träffar man folk där, ungdomar som sitter på klipporna och dricker och röker. Vill man ha sällskap är det bara att gå dit.

Var är du född?

Långt norrut, i en liten ort med tolvtusen invånare. Jag minns från skolan att det var tolvtusen kvadratkilometer, tolvtusen invånare och tolvtusen renar! Farsan hade långtradare och mina föräldrar gifte sig i tjugoårsåldern och jag är född året efter. Morsan jobbade i köket på en skola. Jag tog studenten, men mitten av 70-talet var en lite flummig tid och man hade väl inte så klart för sig vad man ville.

Sedan studerade jag språk och litteratur. På somrarna jobbade jag med timmerflottning där uppe. I augusti 1978 träffade jag två killar som var på väg till Nordnorge för att jobba med fiske, och jag var lite trött på studierna och tänkte att jag skulle ta ett mellanår. Det där mellanåret pågår fortfarande!

Så småningom flyttade jag till Stockholm med min norska flickvän. Efter ett år fick vi en tvåa i Rinkeby. Där dök det plötsligt upp alldeles för många kompisar från mina gamla hemtrakter.

Vad hände då?

Det här var före aids och Stockholm var en rolig stad att vara i. Jag var ute och festade med kompisarna medan min flickvän stannade hemma. Man vaknade lite här och där. Det var en del svartjobb och man fick fet lön i näven på fredagen. Vid den tiden var det mycket cash och högkonjunktur.

Ganska snart blev jag ungkarl. Det är aldrig lätt att skiljas efter flera år, men allt har sin tid. Jag njöt av friheten och sedan blev jag ihop med en svensk tjej, som hade pundat en hel del. En dag dök hennes ex upp. Han hade suttit inne. Där kunde jag inte stanna.

Så jag åkte till Thailand för första gången och efter det blev det fem vintrar i rad där nere. Jag uppskattade att de tog en dag i taget. Det var skönt att komma in i deras livsrytm.

Och sedan blev du pappa.

Det var sommaren 1988. Vi träffades i Stockholm på en krog som hette Connection! Hon kom från ett afrikanskt land och var här för att hälsa på sin syster. Vi fick bra kontakt direkt. Vår son föddes knappt två år senare. Det var en fredag och det var tur att jag var hemma. Jag höll på att borsta tänderna när jag plötsligt fick höra barnskrik. Hon satt på soffan och bebisen hade kommit ut, en månad för tidigt! Jag sköljde kökssaxen under varmvatten och klippte av navelsträngen. Sedan ringde jag till barnavårdscentralen och sjuksystern kom och då var amningen redan i gång och sjuksystern undrade varför hon behövdes där. Jag ville ändå att vi skulle åka till sjukhuset och kontrollera att allting var rätt.

Det var ju väldigt ödesdigert. Jag kommer inte ihåg hur många dagar det tog innan man fick veta att hon hade hiv. Sedan skulle vi också testa oss, grabben och jag. Det var inte någonting man direkt såg fram emot. Man hade nödbromsen på. Jag fick rätt snabbt svaret att jag hade det, medan grabben skulle testas två gånger för att de skulle bli säkra. Det tog nog ett halvt år innan man fick beskedet. Herregud, en oskyldig bebis som inte hade gjort något!

Hur reagerade du?

Jag tog det rätt så kallt för egen del. Min högsta önskan var att grabben inte skulle ha det. När vi fick veta att han också var hivpositiv bröt jag ihop. Det var oerhört svårt att acceptera. Det tog många år att smälta det beskedet.

Alla som föder barn måste testas för cellförändringar. Hon gick igenom en jobbig frysbehandling. Just den där cancern i underlivet som hon visade sig ha gick att behandla om man upptäckte den i tid. Men vi hade fullt upp och hon gick inte på sina regelbundna kontroller. Plötsligt hade det gått två år. I hennes morgonrock hittade jag ett brev från sjukhuset där de frågade varför hon inte hade tagit cellproverna. När jag tog med henne dit hade cancern hunnit sprida sig till magen och det var så gott som kört. Det tog väl ett halvår. Sista tiden försökte jag ta hand om henne hemma. Översköterskan, som blev som en morsa för mig, ordnade plats åt henne på ett vilohem.

I början fanns det ett dagis i stan för barn med hiv, och det var den vägen jag lärde känna en del andra familjer. Där fanns tio-femton barn. Vi hade kollo med familjerna varje sommar på Gotland. Grabben var sex år när hans mamma gick bort. Det var begravning i november, den dystraste tiden på året. Sedan åkte vi till Thailand i sex veckor. Vi fick en kontaktfamilj som han kunde bo hos på somrarna och år 2000 hade jag lagt av med drickat och var nykter.

Men då började hans hälsa krångla. Värdena var så dåliga att det hela tiden var nära att han inte skulle klara det. Vi fick åka till Köpenhamn och testa nya sprutor. Det var det sista halmstrået. Senare har medicinerna blivit bättre och effektivare.

Hur är det med honom nu?

Värdena hålls i schack, men man tänker på hur han bara var ett och ett halvt år när han började med de giftiga medicinerna. När sådant här händer ens grabb har man inte ork att ställa några krav, och det får man betala för nu. Han verkar normal när man pratar med honom, men emotionellt ligger han ganska långt efter. När man själv var tonåring var man ju emot sina föräldrar i allting. Det var svårt för mig att sätta gränser för honom. Försökte jag vara sträng slog det bakut. Han har alltid varit mager och han visste att om han vägrade äta, då blev jag ledsen.

Hon som hjälpte till fick sin tjänst minskad från trettio till tio timmar i veckan och sedan bantades den bort helt. De håller på att montera ner välfärdssystemen för fullt. Det är de svagaste som får lida mest. Så mycket lättare allt hade varit om hon bara hade fått fortsätta tio timmar i veckan; så oerhört mycket det hade betytt.

Hur har det gått i skolan?

Grabben har inte gått färdigt gymnasiet. Det var något som fattades. Från 11 års ålder har han hela tiden varit på gränsen till att inte överleva.

Vad gör han om dagarna?

Han är på nätet och håller på med sitt. Han har varit deprimerad. När man tänker på vilken dålig hand han har fått att spela med, är det inte att undra på. Det tog emot att berätta för mina föräldrar om sjukdomen.

2004 gifte jag mig med en thailändska. Jag träffade henne när jag var 47 år och hon 21. Jag tänkte att man får se hur länge den där tropiska romansen överlever om hon kommer till det vintriga Stockholm. Men det blev bara bättre och bättre, faktiskt. Vi var gifta i fem år.

Sedan tog man det för givet och vi gled isär. Hon jobbade som hotellstäderska och är visst fortfarande kvar på samma ställe. Jag arbetade på mitt håll och sedan satt jag framför tv:n och hon satt i köket och kollade på thailändska serier på laptopen. Hur dum får man vara? Det där förhållandet skulle man ha tagit hand om. Kärlek överlever inte av sig själv, man måste anstränga sig lite också.

Efter drygt tre år träffade jag en annan thailändska. Hon var en riktig mästerkock. Hon bodde i köket. Hon plockade bär och svamp. Hon tog väldigt bra hand om mig. Man blev bortskämd med alla maträtter, att aldrig behöva städa, diska eller tvätta kläder. Nu ser det för hemskt ut hemma. Nu måste jag göra allting själv.

Jag planerar att åka ner igen; hitta någon liten paradisö utan charterturism. Nu är jag över 60 år och kroppen har börjat begränsa en. Nu reser jag för resandets skull, jag har inget större behov av att träffa någon.

Du åker inte dit för att hitta en ny fru?

Nej, nej. Några lyckliga få hittar rätt direkt. Jag har lärt mig att det kan hända att man träffar någon just när man inte letar. Det är skönt när vägen ligger öppen. Det är en del av åldrandet. Som samhället har utvecklat sig och livet har blivit vill man väl bara hitta tillbaka till stunden då alla överflödiga tankar släpper och man bara är. Det är så bra nu när hunden har blivit äldre för då är vi på samma våglängd.