Jag trodde att det var vanlig influensa

Jag är 74 år och pensionerad sedan tio år. Jag lever lugnt och sansat och går på gym tre gånger i veckan. Jag försöker vara ute i naturen när det är fina dagar. Jag har en särbo som jag träffar på helgerna.

Var har du arbetat?

Jag var tågmästare i tjugofem år. I dag heter det tågvärd och utbildningen är kortare; man gör inte så mycket annat än kollar biljetterna. Det var roligare förr. Längre tillbaka jobbade jag med lite av varje: brevbärare, chaufför, betongarbetare, taxichaufför, bilmekaniker. När jag gick på verkstadsskolan tyckte han som höll i bilmekanikerkursen att jag skulle bli konstsmed.

Så det har varit ett brokigt liv med flera förhållanden, men det tog lång tid för mig att hitta en kvinna som jag känner att jag trivs med. Det är min största glädje i dag, att ha träffat en människa på ålderns höst och känna att man har en jämlike. Vi bor inte ihop, men träffas på helgerna. Hon är med i en pensionärsorganisation och jag har min träning, och vill vi träffas i veckan är det bara att åka till varandra.

Hur träffades ni?

Det var ren slump. Jag fanns på en dejtingsajt och träffade olika kvinnor, men oftast blev det bara en gång. Man känner ganska fort om det stämmer. Sedan var det en kvinna som skrev att hon hade en väninna, som hade sett min bild på sajten och tyckte att jag såg trevlig ut. Jag fick hennes telefonnummer och på den vägen är det. Vi träffades och tycke uppstod. Det är över tre år sedan. Fantastiskt, vi var över 70 år båda två. Helt otroligt!

Har du varit gift?

Ja, en gång. Och sedan hade jag ett längre samboförhållande. Jag har två döttrar, en är 40 år och den andra är 33, och det är med olika kvinnor då.

Jag växte upp i Stockholm. Huset vi bodde i är rivet. På somrarna gick vi till badet i närheten och på vintrarna åkte vi skidor i parken. Min pappa dog när jag var två år och mamma hade lite olika jobb, men hon hade svaga nerver så hon fick försörjningsstöd; socialhjälp hette det på den tiden. Dessutom var det svårt för henne att jobba med tre barn. Vi bodde fyra stycken i ett rum och kök. Senare fick vi en tvåa med badrum. När jag växte upp var det mest arbetarkvarter i den delen av stan. Många hus är nu rivna och resten är omgjorda till bostadsrätter. Det har blivit lite snobbigt att bo där.

Hur länge gick du i skolan?

På den tiden var det femårig realskola. Ville man gå i gymnasiet gick man in från 4:5:an eller så tog man realen och gick femte året i realskolan. Men jag slutade plugga i 4:5:an. Jag fick så dåliga betyg att jag fick gå om. När betygen sedan blev lika dåliga en gång till, sa jag till mamma att jag hade gjort min skolplikt. Jag började jobba när jag var 16 år, på posten. Senare läste jag in gymnasiekompetens i svenska och engelska. Det var tur för det gav större chans att komma in på järnvägen.

Hur gick det till när du fick hiv?

Jag var utomlands och träffade en kvinna. Senare har jag förstått att hon var nysmittad, och då är man som mest smittsam eftersom man har en massa virus. Det här var i Thailand för tio år sedan. Jag tänkte aldrig att det kunde vara hiv utan trodde att det var vanlig influensa. Jag fick en fruktansvärd primärinfektion. Jag var både på sjukhuset och på vårdcentralen, men de skickade i väg mig. De tyckte att den där gubben kan väl inte ha något sådant, så de sa bara åt mig att åka hem och vila.

Sedan var det en läkare som tog ett prov i smyg. Jag blev ditkallad och då sa hon att det var som det var. Det där var i april och jag blev väl smittad i januari. Då hade jag börjat bli bra igen, så jag hade kunnat tillhöra mörkertalet.

Hur reagerade du när du fick beskedet?

Det var chockartat. Jag vet att jag ringde en kompis precis efteråt, men det är ingen som riktigt kan förstå hur man känner sig i den situationen. Det här var så stigmatiserat. Man fick en stämpel på sig. Jag vågar fortfarande inte gå ut öppet med det.

När jag berättade det för min särbo sa hon: ”Jag klarar inte det här, tyvärr måste vi sluta träffas.” Samma person som en gång hade sammanfört oss berättade för henne att det inte var så farligt, och efter ett par månader ringde hon och då återuppstod kontakten. Först blev hon rädd. Hon hade den gamla 80-talsbilden. Men i dag är det inga problem.

Själv hade jag inte heller någon särskilt positiv bild. I min journal stod det visserligen att patienten gjorde ett lugnt och samlat intryck, men inuti var det kaos. Ångest syns inte alltid. Men jag fick mycket hjälp hos en organisation för hivpositiva.

Vilka behov hade du då?

Samtal. Prata, prata, prata. Jag hade tusen miljoner frågor. Det fanns ingen annan jag kunde prata med, inte ens mina bästa kompisar. De förstod inte. Men hos den här organisationen fanns resurser och folk som kände igen frågorna. En oro jag hade var ju att jag aldrig mer skulle kunna träffa någon och inleda en förbindelse.

Rektorn i realskolan sa en gång att han nog måste relegera mig för att jag hade rökt utanför skolan. Jag mådde rätt dåligt när han sa det, men det här beskedet var värre. I dag däremot är jag som en lärka. Den resa jag har gjort har fått mig att mogna oerhört. Jag har fått större förståelse för människor som är utsatta.

Men även om du känner dig starkare kan du inte berätta om det?

Nej. Mina barn vet inte om det. Jag skäms fortfarande på något sätt, det gör jag. Stigmat sitter djupt.

Hur får man bort det?

Med information. Jonas Gardells bok Torka aldrig tårar utan handskar var bra, men det finns fortfarande väldigt många som inte vet någonting. Det är känsligt.

Fungerar medicinen bra?

Jag tar en tablett i samband med middagen. I början hade jag mardrömmar, men nu fungerar det bra. Jag har bytt medicin, det är tredje sorten jag har nu. Den heter Odefsey och går direkt på viruset, utan omvägar. Det är klart att jag hellre hade varit utan smittan, men nu är det som det är och jag har lärt mig leva med det. Det är inga konstigheter längre. Jag mår inte dåligt på något sätt.

Vad är det omgivningen borde veta?

Att man inte är smittsam om man sköter medicineringen. Om du träffar en ny partner har du inte längre någon informationsplikt. För mig är det avdramatiserat. Det enda är att jag inte säger det till vem som helst. Det skulle inte gagna mina barn på något sätt om de fick reda på det.

Vissa saker kan jag känna är avklarade för min del, som att resa och se nya länder. En dröm jag hade var att lära mig segla. Och det gjorde jag. Det är klart, det är inget jag skulle vilja ta upp igen. Så känner jag med hiv också; det är färdigt, jag behöver inte grubbla mer över det. Det är inget som gnager. Så bra som jag mår i dag gjorde jag aldrig när jag jobbade.

Vad är skillnaden?

Jag är lugnare och behöver inte tänka på elaka chefer eller att jag måste upp klockan fyra eller ner och jobba på julafton. Pensionen är inte stor, men den räcker till hyra och mat och lite mer. Jag klarar mig. Nu uttrycker jag mig lite drastiskt, men jag kan be vem som helst dra åt helvete utan att det händer mig någonting. Bara känslan att jag inte behöver anpassa mig eller stå med mössan i hand längre… Det har man ju annars fått göra mer eller mindre hela livet.