Man 70+
Fick sitt hivbesked 1997

Jag har faktiskt inte berättat för alla mina barn att jag är hivpositiv. De enda som vet om det är min hustru, mina två barn från mitt första äktenskap och så en bekant, vars hustru är läkare och var lite närvarande när jag fick beskedet.

Jag är nu 71 år och har en egen affärsverksamhet, så jag är fortfarande aktiv trots att jag får ut min pension. Extraarbetet gör att jag håller i gång cellerna i hjärnkontoret och så får jag träffa 30–40-åringar och höra vad som händer runt omkring. Det är fantastiskt att jag har kunnat komma tillbaka till Sverige efter flera decennier i Afrika och hitta någon form av utkomst.

Första gången jag gifte mig var jag ung, strax över 20 år, och vi fick ganska omgående vårt första barn. Jag har två döttrar från det äktenskapet. Senare gifte jag om mig och fick ytterligare två barn, en flicka och en pojke. Med min andra fru och min första dotter åkte jag utomlands och arbetade i ett par omgångar. När vi sedan kom tillbaka till Sverige gick det kanske två år och så plötsligt en dag stod jag där ensam med min äldsta flicka. Jag kom hem från arbetet och då var huset tomt sånär som på henne. Det var naturligtvis chockartat. Hade jag då inte haft min flicka hade jag nog legat med näsan i vädret.

Jag har varit utomlands och jobbat för svenska företag i olika projekt. Det var många familjer i den här biståndssvängen. Vi bodde i villaförorter med hus i kolonial stil. Det fanns ingen radio eller tv, i stället träffades man och hade fester och alla barn var med. Vi kom varandra väldigt nära. Barnen trivdes i skolan och hade kompisar. I gänget som hade roligt tillsammans fanns också min nuvarande hustrus barn. När jag reste ner igen, efter min andra skilsmässa och efter tre år i Sverige, blev hon och jag så småningom ett par. Vi gifte oss 1992.

Till en början hade jag varit fri där nere och inte haft något umgänge med någon från det andra könet på ett bra tag. En vit man blir lätt ett lite begärligt rov. Man pratar om prostitution och jag kan tänka mig att när nöden inte har någon lag, då blir man ett slags villebråd. Och så har man ju sina lustar. Man var ute och man umgicks och träffade folk, och det var på den vägen som det hände sig att jag hade en sexuell kontakt med en afrikansk kvinna.

Efteråt fick jag magsmärtor och den svenska läkaren tog prover och kollade. Jag hade fått en virusinfektion som jag fick antibiotika för. Då fanns inga tankar på hiv. Det kom senare, mot slutet av 80-talet, och då var det många i min bekantskapskrets som blev oroliga. Några hade kanske tagit sig en öl för mycket när de var ute och så blev de attraherade av någon kvinna. Många som åkte ut var ungkarlar som levde loppan.

Långt senare, då var vi framme vid 1997, fick jag förkylningar och utslag. Jag blev trött och hängig och kunde inte begripa vad det var. Jag åkte hem till ett sjukhus i Sverige. De hade undersökt mig på den svenska kliniken där nere och trodde att jag hade någon abscess eller något i magtrakten. Jag är inte den typen som springer ut och vänstrar, men min sjukdom hade fått utvecklas under lång tid.

När de då konstaterade att jag hade hiv rasade hela min värld. Min hustru var med när läkarna förkunnade det hela.

Men hon tog det jättebra. Jag har tänkt på hur jag har gått och burit på det här så länge och kanske blivit mer och mer smittsam. Så plötsligt får man reda på det. Jag fick skälvan. Oron fanns i bakhuvudet och hon testades också. Mina tårar rann och jag tror att jag skakade i hela kroppen när vi fick beskedet att hon var negativ.

Min hustru och jag har sedermera levt ett väldigt bra liv tillsammans. Men jag har ju inte gått ut och pratat om det. Jag har levt med det här i mer än trettio år och jag känner inte av det. Jag spelar golf och är ute och musicerar och umgås. Det är ingen, tror jag, som kan se på en att man är hivpositiv.

Jag tycker inte att det har förändrat mitt liv. Jag vet inte om det beror på medicineringen eller om det är ärftligt att jag också har typ 2-diabetes. Egentligen har jag nog mer problem med den, men det är klart att det hivpositiva ligger och spökar. Jag menar, folk pratar om att de har den ena sjukdomen eller den andra och då tvingas jag sitta där och vara glad och trevlig och tycka synd om dem, trots att jag också skulle behöva bli tyckt synd om!

Mina båda yngsta barn vet inte om det här. Och min hustrus barn vet inget heller. Att ta det där steget har jag lite svårt för. Det är mitt största dilemma.

Jag har inte gått ut och pratat om det. Jag har levt med det här i mer än trettio år och jag känner inte av det. Jag spelar golf och är ute och musicerar och umgås.

Möjligheten att bli sjukpensionär har aldrig existerat för mig. 1997 hade man kommit på det här med bromsmediciner. Fysiskt har jag inte känt av några biverkningar. Efter mindre än ett år med medicinen var jag nere i omätbara värden.

I den del av Afrika där jag arbetade fanns inga mediciner. Man kunde se hur de blev fler och fler, de som kom med sina kroppar och sina kistor. Jag hade folk som arbetade hos mig och som tynade bort. Jag hade en tjänsteflicka som gick bort i aids. Det spred sig våldsamt. Det var otäckt att se utvecklingen. Det finns mycket trolldom och häxkonster där nere. Många tar konstiga mediciner och örter och vad det nu kan vara som de tror ska kunna bota det här.

Samtidigt hade jag också hiv, men tillgång till medicin. Det var ingen som frågade varför jag åkte till Sverige var fjärde månad, men det var ju för att ta mina prover och få mina mediciner.

Jag har inga särskilda farhågor inför framtiden. Jag hoppas att jag ska kunna bo kvar hemma, jag vill inte så sakteliga bli ett kolli. Vi måste försöka få hiv att bli som vilken sjukdom som helst. Samtidigt går jag inte gärna till vårdcentralen trots att den ligger väldigt nära. De har sin tystnadsplikt, men på en sådan här liten ort litar jag inte riktigt på dem. Däremot har jag inga problem med att gå till lasarettets infektionsklinik. De vet vad det är. Jag har bara positiva saker att säga om sjukvården där.

Att hålla detta hemligt är faktiskt påfrestande. Jag är egentligen en väldigt normal människa. Det var bara det där enda tillfället… Men det kan man inte göra någonting åt nu. Jag är tacksam för att jag sitter här.

Hustrun berättar

Hustrun berättar

Han hade varit dålig i magen väldigt länge och genom en bekant som var läkare fick han tid på sjukhuset. Där gjorde de testet och på det viset fick vi reda på det. Jag var inte med inne hos läkaren, men jag var där när han fick beskedet.

Hur reagerade ni?

Det är klart att man blev rädd eftersom man inte var så insatt i vad det innebar. Det här var 1997 och man såg det värsta framför sig. Det var ganska omskakande eftersom vi inte visste om jag också var smittad. Men de testade mig och det var jag ju inte.

Började medicineringen direkt?

Ja, han fick börja med medicinen och reagerade väldigt bra på det. Det blev snabbt mycket bättre med magen och tröttheten. Vad jag vet har det inte heller varit några komplikationer senare. Från början handlade det om att det skulle vara jämna, regelbundna tider, man skulle äta klockan åtta, och det var lite jobbigt. Men utvecklingen av medicinerna har gått framåt, så i dag är det ingenting som jag tänker på.

Har det påverkat ert vardagsliv på något sätt?

Nej, vi lever som vi levde tidigare. Vi har inte haft några problem med intima saker eller någonting, så för oss har det fungerat bra. Det är ingenting jag tänker på längre om jag inte blir påmind.

Det enda är väl att han inte är så pigg på att gå till sjukhuset om han blir dålig. Det beror väl på attityden där, att han är rädd att bli illa bemött. För många finns det fortfarande lite skräck kring hiv. Han vägrar att gå till vårdcentralen. Vi bor på en liten ort där alla känner alla.

Det är inte många som vet om att din man har hiv.

Det är bara två av hans barn. Det är hans val.

Tycker du att han borde vara mer öppen?

I dag kanske jag tycker det. Då tyckte jag kanske inte det. Han fick avgöra det själv, men nu tycker jag inte att det har så stor betydelse längre. Men jag tror att det är känsligare på en mindre ort eftersom många är mer konservativa och inte så upplysta. Det är lite av bruksmentalitet här. Det tabu som finns är inte helt borta. Det märker man när man pratar med folk, det sitter kvar.

Jag tror att många har för sig att det smittar väldigt lätt. Innan man själv visste någonting om det trodde man ju att det kunde smitta bara genom att man drack ur samma glas. Det var en vanlig uppfattning förr. Jag misstänker att det även kan finnas sådana uppfattningar i vården på vissa orter.

Det skrivs inte speciellt mycket om hiv i dag och det pratas inte så mycket om det längre. Ett tag hörde man om det nästan varenda dag. Men det är fortfarande så att man måste tala om att man har det om man går till läkaren eller tandläkaren.

Har du några tankar kring vad som skulle behöva förbättras inom vården och omsorgen?

Att vårdpersonalen utbildas mer så att den vet att det inte är smittsamt längre om man går på behandling. Jag tror att man måste börja där.

Har äldre personer med hiv särskilda behov?

Nej, det tror jag egentligen inte, man vill bli bemött som vilken patient som helst. Blir man lite dement behöver man hjälp med medicineringen, men det gäller ju alla som blir senila. Egentligen tycker jag inte att det borde behöva skilja någonting. Det vore skönt om det kunde bli ännu mer avdramatiserat.